Löjligt starkt, Hellacopters

STRÖMSTAD

Krash.

Boom.

Bang.

helskärm

Det tar 30 sekunder.

Sen är intrycken från Millencolins barnpunk och ljumma Soundtrack Of Our Lives utraderade.

Sen känns det som om att premiärens finalnummer, Backyard Babies, kan stanna kvar i logen.

The Hellacopters inledning - ja, nästan hela konserten - är chockerande stark.

Energimätarna står på rött.

Urladdningarna får byxbenen att fladdra.

Intensiteten kör omkring på bakhjulet.

Och varenda låt går ungefär dubbelt så snabbt som på skiva.

Alla hits - "Carry me home", "Toys and flavors", "(Gotta get some action) NOW!", "Everything"s on tv" - avverkas i en hisnande fart. Som om Hellacopters försöker trycka in 90 minuter musik på knappt en timme.

Jag har sett gruppen otaliga gånger, på festivaler, klubbar och arenor.

De har på nåt sätt inte gått att undvika.

Power och hunger

Men de har sällan uppträtt med samma power, hunger och entusiasm.

Under vissa gitarrdueller verkar det som om Nick Royale och Robert Dahlqvist försöker att slå ihjäl sina instrument.

Det handlar som vanligt bara om en symbios mellan garagerock och soul, med keps, jeansjacka och en trummis i bar överkropp.

Det borde inte kännas relevant år 2006.

Men så länge The Hellacopters står på scen är det ett måste.

Löjligt underhållande.

The Hellacopters

Markus Larsson