Brown sticker inte ut längre

helskärm

Identitet.

Så stavas den viktigaste komponenten i varje artistskap.

Utan sådan - en egen dialekt, ett tydligt personlighetsdrag, något som bara "är" den artisten - saknar man chans.

Man bara försvinner.

Sjunker in i tapeten.

Blir en i mängden av anonyma hantverkare.

Jag vill minnas att det fanns en tid när Jennifer Brown ägde den sortens egenskaper.

Hon konkurrerade på en marknad fullspäckad av så kallade souldrottningar, men lyckades ändå - i kraft just av små men tydliga särdrag - hävda sig. Hon stack ut, hon märktes.

Har offrat sin prägel

Men nu känns det tyvärr som att göteborgskan offrat sin egen prägel på mångsidighetens förrädiska altare.

Det är förstås inget fel i att försöka bredda sig, i att utvecklas och söka nya vägar. Men man måste samtidigt värna det där som utmärker en själv.

Annars blir det som i regnet på Möjligheternas torg i Skellefteå.

Hopkok av mycket

Man står verkligen där och undrar var Jennifer finns i detta ljumma, håglösa hopkok av soul, pop och profillös rock. Då hjälper det föga att hon fortfarande sjunger bra och emellanåt kan sprätta iväg nån gammal hit.

Hon sjunker in i tapeten i alla fall.

Jennifer Brown

Per Bjurman