Gaphalsen kan faktiskt sjunga

Natasha Bedingfields relation till publiken kan vara början på en vacker vänskap

Det är fascinerande hur skivboalgsapparaturen kan lyckas sterilisera en charmig Sienna Miller-look-a-like till en trendängsligare Anastacia-kopia. Så är fallet med Natasha Bedingfield. Jag var beredd på en poserande gaphals, men istället visar sig en konsert med Natasha Bedingfield, från södra London, bli en riktigt upplyftande tillställning.

Att jag tidigare liknat henne vid Anastacia känns plötsligt som en förolämpning. För Natasha Bedingfield kan faktiskt sjunga.

Stilarna spretar

Med rösten försöker hon, tillsammans med två duktiga körsångerskor, att täcka över bristerna i det tunna materialet från debutskivan "Unwritten". Stilarna på låtarna spretar ängsligt åt olika håll. Det vill både vara radiopop, ha lite soul och nåt hiphopbeat.

Redan som kvällens andra låt bränns skivans, ur musikalisk synpunkt, bästa låt av, "Frogs & Princes", som bygger på ett two-step-beat (!). Men låtnumret därpå är hennes första hit, "Single", som handlar om att vara en självständig kvinna. Där märker man att Natasha tagit intryck av några av senare års viktigaste populärfeministiska inlägg: TLCs "No Scrubs" och Destiny"s Childs "Bills, bills, bills" och "Independent women".

Konsertens lustigaste inslag är när Natasha brister ut i svenska gospelsången "Ingen är som du". En vänlig man bredvid mig berättar att hans son är kompis med Natasha och att sonen lärde henne sjunga den i Örebro 2003. Se där.

Får bara Natasha visa upp lite mer av sin personlighet i fortsättningen kan hennes nuvarande relation till sin publik vara början på en vacker vänskap.

Natasha Bedingfield

Jonna Sima