Alcazar faller platt

Hopplöst.

Alcazar må vara kungar och drottningar i den lilla genren glamourmissbrukande folkhemsdisco.

De har gjort en handfull trevliga poplåtar - jag tänker framför allt på "Crying at the discoteque", "Not a sinner nor a saint" och den franska kyssen mellan Genesis "Land of confusion" och "Upside down" med Diana Ross i "This is the world we live in".

De förtjänar verkligen en applåd för alla framgångar i Ryssland och Italien.

Men kvartetten verkar aldrig bli en oumbärlig liveattraktion. Att deras synkroniserade koreografi för första gången känns" synkroniserad förändrar inget i sak.

Krystat snack

Showen blir ändå aldrig så lyxig och upplyftande som medlemmarna vill att den ska vara. Det enda som är plattare än slentrianbomberna och slentriankonfettin är Alcazars krystade mellansnack.

Och när de redan på förhand ber om ursäkt för sina putslustiga skämt om, till exempel, vattenfast mascara - varför säga något över huvud taget?

Det största problemet är dock att Alcazar saknar en homogen och stark utstrålning.

Gruppen består trots allt bara av en hyfsad stjärna (Magnus Carlsson) och tre vaxdockor (de andra).

Alcazar

Markus Larsson