Underhållande när Polarprismottagarna Metallica hyllades
Mötet mellan Metallicas ikoniska thrash metal och Sveriges kungahus och kulturelit blir ett underhållande – och stundtals befängt – ögonblick i svensk musikhistoria.
Sedan hårdrockens begynnelse har genren i huvudsak växt och frodats i skymundan.
Många band, musiker och fans har funnit stolthet i att verka i det fördolda. Långt bortom allmänhetens rampljus, hitlistor och samhälleliga konventioner.
Och så har vi Lars Ulrich.
Metallicas trummis, medgrundare och bandmotor som har lyckats med konststycket att förena envisa hårdrockprinciper med kommersiella framgångar – och på kuppen gjort sig till mottagare av det prestigefyllda Polarpriset.
När bandet hyllas och prisas för sitt musikarv blir resultatet lika delar underhållande och bisarrt.
Först och främst är det roande nog att se Ulrich och en märkbart obekväm Rob Trujillo bland frackar, festblåsor, fina festprissar och fan och hans moster.
På anrika Grand Hôtel dessutom, i sällskap av kungahuset, kulturminister Alice Bah Kuhnke och övrig svensk kulturelit.
Snacka om kontraster.
Superdupertrista tolkningar
Inför det tämligen omaka sällskapet uppvaktas bandets ikoniska thrash metal genom en rad udda – och samtidigt respektfulla – tolkningar.
Norska sångerskan och violinisten Tuva Syvertsens explosiva och stråktunga tappning av episka ”One” hör till kvällens musikaliska höjdpunkt.
Också svenska singer-songwritern Lonely Dears stämningsfulla hopkok av den bortglömda pärlan ”No leaf clover” och ”Wherever I may roam”.
Tyvärr slinker också ett par superdupertrista tolkningar av säkra kort med i mixen.
Till exempel en totalt intetsägande version av ”Enter sandman” – signerad rykande heta Ghost, Candlemass och Vargas & Lagola (låtskrivarduon Salem Al Fakirs och Vincent Pontares artistnamn) – som inte lämnar något större avtryck.
Däremot är underhållningsfaktorn skyhög när Mikkey Dee (ex-Motörhead) och Dennis Lyxsén (Refused) framför råa ”Whiplash”, från bandets debutplatta ”Kill ’em all”, inför en chockad, obekväm och tveksam kung.
Likaså när TV4:s oskyldigt söta Jesper Börjesson pratar om ”blytunga riff” och ”rejäla rökare”.
Måttligt road drottning Silvia
Men det är inte i närheten så befängt som att se Ian Paice and Roger Glover från ikoniska Deep Purple läsa juryns (pretentiösa) motivering och hylla Metallica för deras insats för hårdrocken.
Det kan tyckas att det borde vara tvärtom.
Metallica hade med största sannolikhet inte funnits om det inte vore för Deep Purple, vilket också Ulrich indirekt erkänner i sitt tacktal under prisutdelningen.
Detsamma går att säga om Black Sabbath, som många hårdrockare anser vara mer värdiga Polarpriset. En åsikt som jag i mångt och mycket delar.
Det hade minst sagt varit en syn att se ”Mörkrets prins” Ozzy Osbourne kallprata med kung Carl Gustaf.
Men vi får nöja oss med att se en stolt Ulrich sitta bredvid en måttligt road drottning Silvia.
En syn som är lika absurd som den är rimlig. Den gränslöst ambitiöse dansken hade säkert med scenariot i någon framtidskalkyl när det först begav sig.
Ett kittlande erkännande
Prisceremonin – om än sedvanligt trist, stel och pinsam på sina håll och kanter – är onekligen ett kittlande erkännande för hårdrocken i stort.
Och vi bör ta tillvara på alla chanser som ger möjlighet att hylla våra barndoms- eller ungdomsidoler och fallna hjältar (läs: Cliff Burton) i musikbranschens finaste salonger. På bästa sändningstid dessutom.
Det är givetvis okej att kliva ut ur kulisserna och in i strålkastarljuset ibland. Det kan i själva verket visa sig vara rätt så underhållande. Om än underligt.
Så åter igen: grattis Metallica.
Och ett extra stort grattis till hårdrocken.
Och en särskild eloge till mysfarbrorn Mark Levengood som under banketten vågade medge att han aldrig lyssnat på Metallica men att bandmedlemmarna verkar vara ”rysligt trevliga”.