Vackert om en värld i gråskala

Jenny Seth

till Anthony and the Johnsons på Cirkus.

helskärm

”Oh I’m scared of the middle place, between light and nowhere”.

Så sjunger Antony Hegarty med sitt darrande vibrato på vackra extranumret ”Hope there’s someone”. Den, liksom ”Twilight” och många av hans låtar, behandlar det där som finns mellan ljus och mörker.

Skymningstemat finns inte bara i texterna, allting i hans värld verkar handla om gråskalor. Inget är vitt men inte heller helt nattsvart.

Logiskt då att scenen är så sparsamt upplyst. Första låten spelas i helt i mörker, sen pulserar ljuset långsamt i takt med de suggestiva stråkarna. Bandet blir en skuggteater mot väggen och ibland anar man bara konturerna av Antony bakom flygeln.

Soulådra

Logisk blir också hans otippade mellansnackshumor mitt i den allvarliga musiken. Och att indiepopidolen har en soulådra, särskilt på ”Aeon” och hemska men fina ”Fistful of love”.

Det kan vara ett billigt trick att ta någon annans stora hit och strippa ner den till minsta beståndsdelar. Men när Antony sjunger Beyoncés ”Crazy in love” är jag övertygad om att han föddes för att göra just den covern till sin.