Rain har långt kvar till Beatles-klass

Jens Peterson

helskärm

Det är svårt att imitera The Beatles.

Showen är som en musikalisk Madame Tussaud.

Försöker härma soundet. Försöker fånga looken.

Men det lever inte.

Det här amerikanska imiterandet har pågått sedan 1970-talet. I några sånger låter det nästan som skivorna.

I andra blir det taffligt coverband, med en klaviatur som ska ersätta blås, stråkar och annat.

Sergeant Peppers Lonely hearts club band drabbas särskilt.

På bildskärmar visas tidsbilder och spelas 60-talspop. Det börjar med The Beatles tv-genombrott i USA i februari 1964, några månader efter att bandet öppnade våra sinnen i SVT:s ”Drop-in”.

Flyttade alltid gränserna

Efter det ville alla starta popband. Det kom coverband som Falkenbergs Beatles, och det föddes grupper som hittade egna uttryck. The Beatles själva stod aldrig still utan flyttade gränserna med varje ny skiva.

Då är det ironiskt att just deras musik spelas upp så här konserverad.

Rain försöker se ut som The Beatles 1965 på Shea stadium. Sergeant Pepper-looken. Och deras takkonsert.

Spegel för musikminnena

Låtarna står sig. Men Paul McCartney och John Lennon sjunger i en helt annan klass än Rain-gubbarna. Som dessvärre också försöker prata som originalen.

Showen funkar som en spegel, en chans att se sina egna musikaliska minnen till The Beatles sånger. En nästan-upp­levelse.