HOLE

Nobody’s daughter (rock)

ROCK Det fanns en tid då Hole var allt. Trashklädd, uppkäftig och änka till 90-talets viktigaste rocksymbol blev Courtney Love en provokativ inspiratör. För grunge-generationens mest kajalalternativa anhängare. De som ville vara med på tåget men slippa Seattle-vågens tröttaste hårdrocksriff. Men framför allt, för alla flickvänner till tuffa killar som startat egna band. Musiken hade punkens slarvcharmiga attityd och en del hyggliga refränger. Inte så mycket mer. Ändå blev sångerskan tveklöst en av de största anledningarna till att tjejer plötsligt, och äntligen, började bilda stökiga rockband. Med attityd och självförtroende. Självsäkerheten börjar sakta tas för given. Då var den unik. Runt 15 år har passerat sen storhetstiden. Tolv sen Hole levererade ”Celebrity skin”. Under tiden har tonåringarna som gjorde mjukrevolt under Courtneys flagg hunnit sälja gitarren på Blocket, utbildat sig, blivit djurskyddsinspektörer och drivna 80-talistchefer. Själv har 45-åriga Courtney Love gjort sig mer känd för drogmissbruk, vårdnadstvister och fängelsebesök än som inflytelserik artist. Och självklart har inte Hole samma kraft i dag. Ändå överraskar ”Nobody’s daughter” som ett fokuserat album med några av karriärens starkaste låtar. Poppigt nedtonade och befriade från sångerskans mest gapiga utbrott. Courtneys släpigt nasala sång är däremot fortfarande både hennes styrka och enerverande signum. BÄSTA SPÅR: ”Nobody’s daughter”.

Joacim Persson