Spretigt, Grant Lee Phillips

helskärm

Differensen är för stor. Avståndet mellan det tidiga materialet, som huvudpersonen spelade in med gruppen Grant Lee Buffalo, och låtarna från de senaste årens soloskivor sliter sönder konsertens helhet.

Grant Lee Phillips storvulna folkcountry har egentligen aldrig låtit större och de smått surrealistiska texterna har aldrig varit bättre än när skivorna hette "Fuzzy" eller "Mighty Joe Moon". Ett faktum som inte förändras av att han svettar sin halvakustiska, tolvsträngade gitarr med en sällsynt inlevelse. Eller att det lilla bandet - trummor och ståbas - spelar med en påtaglig skärpa.

Ta bara balladen "Jupiter and Teardrop". Det är Grant Lees motsvarighet till Maria McKees "Panic beach", Bruce Springsteens "Born to run" eller "Ever fallen in love" med Buzzcocks. Det är en låt som, oavsett hur många skivor Phillips än väljer att ge ut, alltid kommer att vara central i hans samlade produktion.

"Jupiter and Teardrop" överskuggar allt annat med besked, även om vackra "Mona Lisa" från senaste plattan "Virginia creeper" under några minuter slår hål på resonemanget om att det var bättre förr.

Den oväntade men alldeles utmärkta covern på Lucinda Williams "Drunken angel" är också ett stort plus i kanten.

Grant Lee Phillips

Markus Larsson