Tungt och tvättäkta med Judas Priest

KARLSTAD

Det här är religion, hedonism och utstuderad rockcirkus på samma gång.

Efter den något haltande comebacken i somras visar Judas Priest nu vad tvättäkta heavy metal går ut på.

Ett ord:

Dyrka.

Det dröjer bara till fjärde låten innan känslorna svallar över på allvar. När Rob Halford ömsom väser, ömsom ylar fram historien om ”The ripper” över gitarrslingor lika dödligt bitande som krossat glas går det inte att hysa några invändningar längre.

Judas Priest är tillbaka.

Herrejävlar, vad de är tillbaka.

Bara uppvärmning förra året

Och med ens framstår den spelning gruppen gjorde på Sweden Rock Festival förra året som blott en uppvärmning.

Nostalgifaktorn på Sverigepremiären är självklart tämligen hög och emedan härdade klassiker som ”Living after midnight”, ”Breaking the law” och ”Exciter” talar sitt tydliga språk är det främst i det nya gruppen överraskar.

Såväl ”Judas rising” som ”Deal with the devil” känns fullkomligt hemtama jämte sina i vissa fall mer än 25 år gamla setkamrater, och det är synd att mäktiga ”Hellrider” strukits från setlistan sedan premiären i Köpenhamn i onsdags.

Halford klarar inte alla toner

Nog kan invändningar väckas mot att Halford inte träffar alla de där blodisande höga tonerna, att han – i all sin utstuderade charm – ibland ter sig aningen ointresserad och att basisten Ian Hill påminner om den där medelålders suspekte grannen som fortfarande bor hemma hos mamma.

Men, spela roll.

Det här är en uppvisning i heavy metal när den är som renast och mest obeveklig.

Judas Priest

Mattias Kling