Magnifikt, U2

"Som gjort för en julikväll på Ullevi"

BRYSSEL

När U2 lyfter upp sin "Vertigo tour" på stadionnivå blir det tydligare än någonsin att det här är ett band som vill tillbaka till sina rötter.

De har troligen aldrig fyllt en utomhusarena med mer patos än så här.

Den här arenan hette tidigare Heyselstadion och var för 20 år sedan skådeplats för den internationella fotbollshistoriens svartaste ögonblick. 39 människor dog för att Liverpool och Juventus skulle spela Europacupfinal och fansen inte kunde hålla sams.

Om ett litet mörkt moln fortfarande vilar över arenan gör fyra irländare i kväll sitt bästa för att blåsa undan det med tro, hopp och rockmusik.

En afton av patos

Det är första konserten på Europadelen av den här turnén, tillika den första i stadiumformat, och om USA-premiären indikerade att det var det gamla U2 som ville komma tillbaka blir det än tydligare här.

Det är en afton av patos och politik, med Bono som i vit bandana hyllar läkare och vetenskapsmän och manar till engagemang inför G8-mötet i Skottland.

Det är som att alla som hånat U2 för sitt flaggviftande ska få vad de tål, och mer.

Gigantisk videovägg

Medlen är enkla men effektiva. En jättelik men elegant videovägg och två ramper ut i publiken och ett set fyllt av flera av U2:s mest politiskt och religiöst laddade låtar.

Som en glimrande "Running tio stand still". En magnifik "Pride". Och en rent tårdrivande "Where the streets have no name".

Kanske krånglar ljudet lite för mycket i början, kanske tar det lite för lång tid innan bandet lyckas jobba upp full dedikation.

Men ingen tvekan råder om att det här är ett väldigt emotionellt och engagerande stycke underhållning.

Som gjort för en julikväll på Ullevi.

U2

Europapremiären låt för låt

Håkan Steen