Solid kvalitetssäkrad pojkbandspop

Per Magnusson

One Direction

Midnight memories

Sony

POP One Direction imponerade under konserten på Friends i maj. De behövde bara klia sig på magen, vinka förstrött mot läktaren och prata om köttbullar för att få en hel arena att hyperventilera.

Redan då fanns tecken på ett imagebyte. Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis hade ersatt den prydliga preppystilen mot upprullade t-shirtärmar och flashade tatueringar. 

När bandets tredje album läckte på internet förra veckan var uppgifterna i media också samstämmiga: pojkarna hade blivit män. ”Midnight memories” beskrevs med ord som ”edgy” och ”rockig”.

En bredbent riktning som skräddarsydd för den stundande stadiumturnén som når Sverige 13 juni nästa sommar.

Men skinnjackorna sitter inte helgjutet på britterna. Titelspåret ”Midnight memories” och ”Little black dress” reducerar den trevliga tuggummipop-kvintetten till ett brådmoget coverband, tragglande ”I love rock’n’roll” i aulan. Boys to men-temat är även tydligt i hur pojkarna närmar sig ”det” i fumlande textrader som ”We’re going nowhere/ Why don’t you stay?/ Why don’t we go… there?”.

Men albumet är också fullt av hundvalpiga melodier samt en Harry Styles i högform. Med ett snitt på fem låtskrivare per sång blir resultatet därefter: solid kvalitetssäkrad pojkbandspop. 

Och det är i singlarna som One Direction skiner. Bara briljansen i att döpa en sång till ”Best song ever”. Och ”Story of my life” – en ballad för tusentals tända telefoner – popmusik med ett lika perfekt bultande feelgood-hjärta som kärlekskomedin ”Love actually”. 

BÄSTA SPÅR: ”Best song ever” och ”Story of my life”.