Höstmys med lite mörkare underton

Jenny Seth

till Norah Jones

Myspop Med debuten ”Come away with me”, som släpptes i början av 2002, blev Norah Jones 00-talets största easy listening-artist. Plattan har fortfarande en given plats bredvid Bo Kaspers Orkester och James Blunt i cd-växlaren, inte bara på radiostationen Lugna Favoriter utan på kaféer i hela världen.

Den beslöjade sammetsrösten och den oförargliga nattradiopopen passar perfekt till fikat och är lika avslappnande som ett varmt bad och tända doftljus. Miljontals människor älskar kvinnan som gett höstmyset ett musikaliskt ansikte.

Men ganska många andra retar sig på Norah Jones. Av samma anledning som de hatar uttrycket hemma-spa och klichén ”Nu när hösten är här är det skönt att krypa upp i en skön fåtölj med en kopp te och en god bok”.

Som av en händelse heter Jones senaste album ”The fall”, det släpps i årets ruggigaste månad och omslaget är dessutom fotat av en kvinna som heter Autumn de Wilde.

Men frågan är om albumtiteln verkligen ska översättas med det svenska ordet ”Hösten” (och om plattan funkar till bubbelbadet). Kanske ska titeln snarare läsas som ”Fallet”. Fallet ner i en lite mörkare värld. Popmusikens motsvarighet till ”Amelie från Montmartre” är i vanliga fall nästan odrägligt bedårande, men nu verkar det som att hon vill smutsa ner sin image, bara litegrann.

Jacquire King, som tidigare producerat rockmän som Tom Waits, Modest Mouse och Kings of Leon, har samarbetat med Jones på plattan och även hjälpt till att sätta ihop ett helt nytt kompband. Men soundet är inte så annorlunda. De tassande trummorna och det fjäderlätta pianoplinket finns kvar, nu tillsammans med ytterst försiktiga elgitarrer.

Det går liksom ännu långsammare än förut, samtidigt som musiken fått en lite mörkare underton med drag från Aimee Mann, Waits och Ryan Adams. Den sistnämnde har varit med och skrivit en av låtarna, ”Light as a feather”. Ett par låtar är lite rockigare, ”It’s gonna be” har till exempel lite Chris Rea över sig.

Norah Jones är fortfarande väldigt behaglig att lyssna på, ibland på gränsen till sövande, och stör knappast någon. Om man inte hatar allt som har med höstmys att göra, vill säga.

Norah Jones

The Fall

EMI