Världsbäst på att underhålla

Per Bjurman

AC/DC:s turnépremiär en helt hysterisk show

WILKES BARRE. For those about to go to Globen i februari – I salute you.

Ni har gjort vinterns investering.

Man behöver bara se några minuter av världspremiären i lilla Wilkes-Barre för att kunna konstatera att AC/DC fortfarande är världens mest underhållande liveband.

helskärm

Nej, allting är inte perfekt under den svinkalla premiäraftonen i nordöstra Pennsylvania – för övrigt en sällsam plats för en så stor turnéstart. Det är som om de skulle inleda en Europa-turné i Smedjebacken.

De hackar lite i början och får inte ens nån riktigt styrsel på ”Back in black”, de har såna Spinal Tap-problem att gamla Rosie inte kan blåsas upp (skandal!), de gör ett alldeles för kort set – och man kan lätt att slå fast att få av sångerna från nya ”Black ice” klarar av att hävda sig i den klassikerspäckade låtlistan. ”Rock ’n’ roll train” och ”Big Jack” är de enda nyheter som låter som om de skulle kunna överleva till nästa turné, övriga mister färgen i skuggan av repertoarens stora ikoner.

Parad av publikvältare

Men det är ju inte riktigt de bagatellerna man tänker på när man, lomhörd och leende, ramlar ut på den mörka parkeringen efteråt.

Det är den oändliga paraden av publikvältare, den ena mer omöjlig än den andra att låta bli att hytta fånigt med näven till. Det är Angus Youngs hysteriska showmanship; han visar inte rumpan längre – bara kalsongerna – men gör allt annat man kan förvänta sig av världens ende 53-årige skolpojke. Det är Brian Johnson, denne godmodiga hybrid av Benny Hill och Mick Jagger med lungsot, som pressar lungorna ur sig på klassiskt vis, men samtidigt – faktiskt – sjunger bättre än på länge. Det är den häpnadsväckande scenshowen, fullsprängd av kanonader och blixtar och rök och skabrösa videofilmer och ånglok som kraschar genom scenfonden.

Barnsligt? You bet. Förutsägbart? Så in i rökbomben. Enformigt? Visst.

Hittat formen

Men att klaga på AC/DC för att de är barnsliga, förutsägbara och enformiga är som att klaga på skogen för att där finns träd. Det är själva poängen. De här gossarna hittade sin form, musikaliskt såväl som visuellt, redan när han som började mäta decibel gick i blöjor och den har de sedan ägnat sig åt att förfina – med så små medel att de knappt märks. Man ser dem inte för att bli intellektuellt utmanad. Man ser dem för att bli underhållen – och det blir man. Mer än av någon annan.