Liseberg tar udden av Kaahs tajta funk

helskärm

GÖTEBORG. Det är som vanligt.

Det låter som att Kaah och bandet Jideblaskos kör in artisten som numera heter Prince igen i en stor flippermaskin - och därinne får den lille soulkrabaten sitta och sprattla bäst han vill.

Kaahs minimalistiska skelettfunk är i stort sett precis lika imponerande som hans två senaste studioalbum. Just i kväll är det "Faller till noll" och "Dom tittar när jag dansar" som gör det allra starkaste intrycket.

Påverkar musiken

Tyvärr är det även en annan liten detalj som är sig lik.

Liseberg.

Nej, jag tycker inte att man ska sluta anordna konserter på nöjesfält, men helhetsupplevelsen blir alltid sämre i uppsluppna tivolimiljöer.

Liseberg påverkar, precis som kollegan Gröna Lund, musiken på ungefär samma sätt som när materia möter svarta hål. Nöjesfälten suger in alla element som brukar prägla sensationella spelningar - tryck, laddning, intensitet - bland hisnande åkmojänger och karuseller.

Ingen närvaro

Dessa element försvinner sedan till landet där den svenska sockervadden övervintrar. Hur som helst existerar ingen blixtrande närvaro och stämning runt scenen.

Trots att Kaah radar upp kanonlåtar. Och trots att han och resten av bandmedlemmarna jobbar lika hårt som under vinterns klubbturné.

Men likt flertalet andra artister för sällskapet en hopplös kamp.

Nöjesfält tar jämt udden av popkonserter, hur trevliga de än är.

Kalla det gärna för en naturlag.

Kaah

Markus Larsson