In Flames regerar Borgholms slott

Sofia Bergström

BORGHOLM BRINNER Medan skoningslösa bränder härjar i landet sätter In Flames Borgholm i brand – på sitt exemplariska vis.

In Flames
Plats: Borgholms slottsruin, Borgholm. Publik: 4229. Längd: drygt 90 minuter. Bäst: ”Everything’s gone” golvar mig igen. Sämst: Avslutande ”The End”. Låttiteln är passande för ändamålet, men denna ”Battles”-låt är kvällens svagaste länk.

BORGHOLM. På förhand har tvådagarsfestivalen Borgholm Brinner paketerats som ”unik” och ”exklusiv”.

Inte minst på grund av att festivalen äger rum på anrika Borgholms slottsruin.

Det är minst sagt en syn att se genomsvettiga metal-tischor och väderbitna hårdrockare medan man känner historiens vingslag innanför de brandhärjade kalkstensmurarna.

I helgen är Karl X Gustavs forna hemvist utan tvekan In Flames göteborgska miniuniversum.

Bandmedlemmars egna ölsorter hålls i var och varannan hand. Exklusiva (läs: dyra) ”meet & greets” och ginprovningar pågår bakom kulisserna. Och festivalens matleverantörer har handplockats av bandet själva – liksom övriga band på lineupen.

I toppform

Väl på scenen bevisar In Flames att de är Borgholms regelrätta regenter. Om så för en helg.

Stämningen och atmosfären är explosiv och rykande het från start till slut.

Sångaren Anders Fridén är dessutom i absolut toppform. Han tacklar till de mest brutala partierna under ”Everything’s gone” med en närmast djurisk intensitet. För att kort därefter landa mjukt och varsamt i finstämda ”The chosen pessimist”.

Och han känns till och med pånyttfödd när ”Only for the weak” framförs för femtielfte gången.

Det medan en utomjordiskt mäktig skärm- och ljusshow, i regnbågens alla färger, faller över bandmedlemmarnas siluetter och ruinens insida. Läckert är bara början.

Låtlistan – som uteslutande domineras av mer eller mindre bekanta livelåtar från 00-talet – stryker dessutom de allra flesta fansen medhårs.

Numera obligatoriska ”Take this life”, ”Cloud connected” och ”Pinball map” möts med magiskt gensvar; publikens sång, unisont jubel och uppmuntrande rop hörs med största sannolikhet över Kalmarsundet.

Men låtvalen andas samtidigt bekvämlighet och förutsägbarhet.

För att leva upp till festivalens unika inramning – och de skyhöga biljettpriserna – är det oerhört förvånande att publiken inte bjussas på fler udda kort. Eller varför inte en sneak peak från kommande plattan?

”Helt jävla underbart”

Trots att det mesta går på rutin finns det ingenting med spelningen som känns krystat, slentrianmässigt eller tillgjort.

Tvärtom. Spontanitet, ödmjukhet och tacksamhet formar kvällen.

Fridén stannar upp för att insupa atmosfären och miljön och tacka alla inblandade åtskilliga gånger.

”Det här är helt jävla underbart,” säger han vid upprepade tillfällen – märkbart rörd och tagen över hela situationen.

Jag kan bara hålla med.

Gissningsvis gräver bandet djupare i sitt arkiv i morgon, på festivalens andra och sista kväll. Jag får gåshud av blotta tanken.