Förutsägbart - och briljant

Konsertens stora sensation: Tom Araya är skäggigare än någonsin, med en välutväxt och gråsprängd krans som skänker en mysig känsla av hårdrockstomte. Resterande inslag i Slayers drygt timslånga föreställning är förstås så bekanta att man kan få skavsår.

Samma som alltid

Amerikanerna står i samma positioner, de hejdlöst tuffa backdropflaggorna är oförändrade och kvartettens

thrash metal har, naturligtvis, just samma form som alltid. Överraskningar finns inte i världsbilden - i stället är det pålitligt, trovärdigt, rutinerat, inövat och genomprofessionellt.

Briljanta bitar

Vilket betyder tråkig förutsägbarhet när låtarna är trötta, men briljant hårdrocksuppvisning i legendariska bitar som "Angel of death" och "Raining blood".

"De håller ju på att bli thrashens Motörhead", slår en skeptisk Mattias Kling fast, och då det är en karl med vana att ha rätt kan vi ta det som en sanning.

Slayer

Läs mer:

Marcus Grahn