Bitvis briljant nostalgi

Väger upp gräsliga experimenten med ett utmärkt urval från Led Zeppelins diskografi

helskärm

Om kvalitet var ett längdmått skulle man kunna säga så här:

Det är en kontinent mellan högt och lågt på Robert Plants konsert.

Endast de mest inbitna fansen kan betrakta det som Plant gjort sedan Led Zeppelin lade av som något annat än en utdragen och ointressant epilog.

Mannen som gav den klassiska hårdrocken dess mest maskulina och barbröstade falsett hymlar inte heller när han analyserar det nya materialet från kommande skivan "Mighty rearranger".

Gräsliga experiment

Han kallar de färska numren för experiment som är "väldigt populära i Ryssland". Om Robert kallat dem för låtar hade han ljugit. De diffusa och världsmusikkryddade bluesrockkotletterna går knappt att lyssna på.

Behållningen är att Plant och gruppen The Strange Sensation väger upp de gräsliga experimenten med ett utmärkt urval från Led Zeppelins diskografi.

De vräker ur sig annorlunda versioner av bland annat "Black dog", "Heartbreaker", "Gallows pole" och "Babe I"m gonna leave you".

Då handlar det om Zeppelins kreativa kärna: uråldrig folk och blues. Själva fundamentet bakom att Led Zeppelin med jämna mellanrum omvärderas och blir hippare än Franz Ferdinand. Tack vare pop- och rockgrupper som Stone Roses och White Stripes sker den uppgraderingen ungefär vart tionde år.

Robert Plant sparar dock det bästa till sist - en lång och skräckinjagande Tyrannosaurus Rex-version av "Whole lotta love".

Det är briljant riffnostalgi.

Robert Plant & The Strange Sensation

Markus Larsson