Menlös rock utan innehåll

helskärm

Innan gruppen äntrar scenen spelas Led Zeppelin i arenan, vilket indikerar att rock kan vara någonting skönt och entusiasmerande. Det är ett faktum som det strax därefter ska bli mycket besvärligt att minnas.

Under en och en halv timme existerar genren endast som en plastvemodig liten skrutt lokaliserad i Annexet.

Amerikanerna spelar sobert och säkert, och Brad Arnold håller alltjämt sin mjukkantade popröst vårdad, men det är frapperande hur befriat resultatet faktiskt är från innehåll. Alldeles förtvivlat menlöst. Banal jeansrock utförd av uppvuxna collegegrabbar som vill berätta för barnen om livet.

Publiken jubelchockar

Ett indicium för att en musikhändelse inte är fenomenal är att man funderar på saker som hur man egentligen vispar ihop en schyst potatisgratäng eller hur "Sommartorpet"-Ernsts nybygge kan tänkas utveckla sig. Efter en halvtimme inser jag att jag inte har varit medveten om den senaste kvarten. Efter att "Be like that" och "When I'm gone" tågat förbi plinkar plötsligt extranumret "Here without you" i gång - varpå delar av publiken chockerar genom att ihärdigt börja jubla.

Jubla, I tell ya.

Musik ska förvisso vara något personligt och inte besudlas av åsiktsregler, men det kan mycket väl vara en aktion som bör betraktas som felaktig.

3 Doors Down

Marcus Grahn