Banalt utan vrål & svett

Jenny Seth

till Sugarplum Fairy

Skinnjackorna sitter tight och luggarna har den rätta knycken. Efter tio år kan de eviga småbröderna från Borlänge sin rockestetik.

Tyvärr är energin låg, särskilt på låtarna från pinfärska albumet ”The wild one”. Sugarplum Fairys raka musik blir lätt lite banal utan intensiteten de brukar ge. Var är vrålen och svetten?

För nya låtar

Både band och publik, som är 90 procent unga tjejer, beter sig för väluppfostrat för en rockspelning. Kanske för att flera av tjejernas föräldrar är på plats. Eller för att det nya materialet är lite för nytt. Låtar som ”You can’t kill rock’n’roll” och ”In Berlin” växer säkert under turnén.

Mot slutet, med ”God fever” (som tillägnas Håkan Steen) och ”She”, tar det sig äntligen. I kväll lyckas bröderna Norén bäst när de kanaliserar sina inre Janne Kasks snarare än Mick Jaggers. Och när de gör lekfulla blinkningar åt Wyclef Jean och Bob Hund.