Deep Purple får oss att le

NORJE. En sak måste vi kunna enas om:

Deep Purple är ett gäng gubbjävlar.

Några andra typer skulle ju inte kunna vara så här gladvitala vid 380 års ålder.

Ian Gillan hävdar att "Fireball" är från 1642. Han överdriver bara lite. Deep Purple fyller snart 40 år, vilket ju - lite upplysningsvis - är in i helvete många år.

Det mest otroliga är därför att glädjen nu känns så genuin. Det näst mest otroliga är vilken repertoar britterna faktiskt kan snickra ihop.

Enskilda ögonblick ur den här behagliga, makliga föreställningen skulle visa såväl verandablues som pilsnerrock, mjukfunk och något som åtminstone kan tangera metal.

Deep Purple har fragment av allt. Om man har lärt sig omvärdera "Bananas", om man kan förlika sig med "Rapture of the deep" och helt kontroversiellt tycker att "Purpendicular" hör till karriärens toppar, är det en trivsam liten nattvickning.

Det är ju liksom gôtt med blues, det är ju liksom gôtt med rock.

Framförs det dessutom av pigga 380-åringar är det ännu lättare att le.

Läs alla recensioner från Sweden Rock Festival

Marcus Grahn