Inte så biffigt, Primal Fear

Medan många metallskallar laddar upp i logen med öl och annan rock"n"roll-juice har Ralf Scheepers valt sin egen väg. Sångarens vätskeintag inför ett gig består uteslutande av proteindrinkar och vatten - och det är inte så svårt att förstå varför.

Med överarmar lika grova som genomsnittsnubbens lår ser frontmannen mer ut som en rymling från en Hollywood-film än de sluskar som vanligtvis fyller upp en metalscen och hans scenutspel bygger mer på självsäker pondus än trött poserande.

Därför är det extra synd att Primal Fears musik inte alltid är lika biffig.

Sticker inte ut

I flertalet av låtarna som framförs från gruppens tidiga album - "Angel in black", "Nuclear fire" och "Chainbreaker" för att nämna några - bågnar den tysk/kanadensiska kvintetten under den germanska kraftmetallens tröttande ok med ett symptomatiskt fyrkantigt resultat som följd.

Förvisso visas på aningen mer bett och tyngd än många av kollegerna, men ändå alltför stereotypt för att sticka ut.

Nyast svänger mest

I stället är det släggorna från färska "Devil"s ground" som får kalaset att svänga. Och det ganska så rejält. "Suicide and mania", "Metal is forever" och "Heart of a brave" sitter kanon och även om sånginsatserna inte alltid är självklara och ljudet lämnar mycket att önska solkar inte detta ner helhetsintrycket alltför mycket.

Primal Fear

Mattias Kling