Slätstrukna pomadaluggar helt utan själ
Publicerad 2011-10-14
Ja, det var ju trist att det skulle bli så här.
Nu drar vi ett streck över tyskarnas rockabillyrally och går vidare.
I en genre som inte har, och kanske heller inte ska, förnyats på decennier blev The Baseballs affärsidé att rockabillysera de högst liggande listhitsen en omedelbar succé. Framför allt här i Skandinavien. Jag såg senast bandet på ett trångt och svettigt Göta källare och kunde med god vilja och ett forcerat leende avfärda Tysklands svar på Herreys som ett charmigt nyhetens behag.
Snart två år, ytterligare ett album fyllt av dräpta radioplågor och 300 Sverigespelningar senare fyller Baseballs inte ens Fryshusets minsta lokal. Jag är förvånad, men tar det som ett sundhetstecken.
Glättig sockervadd
Problemet är knappast att Baseballs låter illa. Spelningen är tvärtom välspelad som en välregisserad 50-talsshow på musikhögskolan. Men oavsett om Berlinbandet gör Viking line-gospel av Roxettes ”The look” eller ståbasstompig afterski-fars av Lady Gagas ”Born this way” finns aldrig vare sig kuk eller själ bakom den glättiga sockervadden. Ständigt oförargligt och tillrättalagt är sångstämmorna lika perfekta som pomadaluggarna. Här finns ingen skit under naglarna och inte ens trions febrila jeansjuckande osar sex.
Håller liv i traditionen
När rockabilly däremot får vara lite smutsig, ful och småkåt är det en varm genre värd att vårda. Och Baseballs succé har tveklöst blåst nytt liv i traditionen.
Så tack för det.
Resten glömmer vi.