Tältet är för stort, Kent

Jämfört med smygpremiären är detta en enda besvikelse

Tältet är stort.

Alldeles för stort.

Inte ens Kent klarar av att fylla ut Europas största skynke.

Tanken är god.

Det överdimensionerade tältet stänger ute solljus och gör det omöjligt för publiken att släpa med sig filtar och picknickkorgar.

Åskådarna ska lämna vardagen bakom sig och leva i Kents surrealistiska och frostbitna och mörka värld - en sorts semesterort för vampyrer - i ett par timmar.

Högtravande bilder

I teorin är det ju lättare att skapa en mer intim och laddad stämning inuti ett tält än på en fotbollsarena under bar himmel.

Men i praktiken känns det som att Kent för en gångs skull försöker ta på sig en alldeles för stor Pink Floyd-kostym.

I stället för att utnyttja videoskärmarna för att nå ut till alla 18 000 kevlarsjälar visar bandet irriterande ofta högtravande bilder på flygkrascher, knotiga Mary Shelley-träd, grenar, skelettet och den där androgyna figuren från omslaget till "Du & jag döden" samt en uggla.

Poängen med skärmarna brukar annars vara att låta de bakre leden få en inblick i vad som utspelar sig på scen.

Märkligt blekt

Kent lyckas inte heller bygga upp en fungerande dynamik mellan de gotiska powerballaderna, de elektriska vulkanutbrotten, ljudet och ljusshowen. Till och med den annorlunda, delvis akustiska versionen av "När det blåser på månen" känns krystad.

Slutsumman är därför ängslig, upphackad och märkligt blek.

Jämfört med den fantastiska smygpremiären i Köpenhamn är tältprojektet hittills bara en stor besvikelse.

Kent

Betyg - låt för låt

Här kan ni se Kent i sommar

Markus Larsson