Duettmys med Gessle
Publicerad 2024-10-25 08.31
ALBUM ”Sällskapssjuk” är ett sympatiskt duettalbum från en popstjärna som numera verkar göra vad som faller honom in.
Per Gessle
Sällskapssjuk
Elevator/Parlophone/Warner
POP Precis som åtskilliga andra samtida artister är Per Gessle mån om att det ska finnas en tydlig ny idé kring varje albumprojekt, och på ”Sällskapssjuk” handlar det som namnet antyder om duetter.
Landets mest kända Halmstadsbo har åtskilliga gånger pratat om hur mycket han utvecklades som artist och kompositör av att ha tillgång till Marie Fredrikssons röst i Roxette. Den gjorde att han kunde skriva en sorts låtar som hade varit omöjliga i Gyllene Tider och på soloskivorna. Dessutom blev det enklare att hantera komplexen för den egna vokala förmågan när hans röst istället kunde fungera som en krydda och kontrast till Fredrikssons magnifika blue eyed soul-stämma.
Att åter få sjunga med andra, lösa utmaningen i att hitta rätt dynamik mellan olika sorters röster, har varit lockelsen här. Möjligen går det även att ana en liten förhoppning om att genom att bjuda in sångare som Molly Hammar och Albin Lee Meldau nå fram till en ny, yngre publik.
Det här är Gessles första soloskiva med nya låtar på svenska sedan de två Nashville-inspelade albumen ”En vacker natt” och ”En vacker dag” från 2017.
Om de plattorna hämtade viss färg från staden där de spelades in är vi här på alla sätt tillbaka i Halmstad.
På fyra år gamla ”Gammal kärlek rostar aldrig” gjorde Gessle akustiskt hållna återbesök i ett antal låtar ur den egna katalogen, tillsammans med huvudsakligen lokala musiker. Delar av det gänget dyker upp även på ”Sällskapssjuk”, som musikaliskt hämtar en hel del ur den sortens singer-songwriterpop som fyllde åtskilliga centimeter av Gessles skivbackar på 70-talet. Lite mer vemod än i Gyllene Tider samtidigt som vissa lagom ambitiösa försök har gjorts att få soundet att smälta in i 2024.
Albumen kommer främst till för hans egen skull numera, känns det som. Givetvis vill en gammal hitsnitsare alltid nå största möjliga publik men han inser att det är andra regler som gäller nu när 40 år yngre artister dominerar streaminglistorna, tiden är inte längre oändlig och det är viktigare att ha kul, bjuda hem kompisen Uno Svenningsson för att spela in en soulpoppig låt och äta en god middag efteråt.
En sympatisk hållning hos en 65-årig popstjärna utan något kvar att bevisa, även om det kanske inte alltid resulterar i katalogens allra mest laddade musik eller största sanningar.
Men mycket är bra och ännu mer tämligen trivsamt. Den vackert folkiga valsen ”Plåster” med en skimrande Amanda Ginsburg blir rentav alldeles förtjusande.
I ”Beredd” bygger Gessle romantiskt popdrama med en Molly Hammar som adderar massor av personlig färg, nästan som vore det en Roxette-låt på svenska.
Helena Josefsson har varit Gessles go to-vokalist de senaste decennierna och även de tre låtarna med henne hittar rätt, särskilt avslutande pianoballaden ”Utan din humor”.
Poäng även för den jangliga, pedal steel-färgade ”Henry väntar på en chans”, ett av tre spår som Gessle gör på egen hand där vi ännu en gång får återstifta bekantskapen med en karaktär ur Gyllene Tiders universum.
BÄSTA SPÅR: ”Beredd”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik