Vackert men utan energi

Jens Lekman berättar från scenen att han har mått dåligt ett tag och att han länge funderade på att stanna hemma i Göteborg för att stirra in i väggen.

Så hjärtskärande, undrar vad som har hänt fina Jens?

Ser maffigt ut

Som tur var bestämde han sig för att åka upp till Stockholm och Popaganda-festivalen ändå.

Med sig har han tagit sex stycken musiker, som vanligt verkar Jens föredra att spela med tjejer.

Det är cello, fiol, saxofon, en stående trummis och så vidare och ser väldigt maffigt och imponerande ut.

En parodi

Tyvärr är bandet något av en parodi på musikskolemusiker och det ser väldigt korrekt och väl inövat med perfekta fjärdedelstakter.

Det ger kanske högt betyg i skolbänken men på en scen inför ett par tusen drängfulla studenter och annat löst folk är det påtagligt energilöst.

Vissa låtval är också lite märkliga. Inledande "Happy Birthday" är fin men kvalar inte ens in bland Jens tio bästa låtar.

Och obskyra singeln "The opposite of hallelujah" hade passat bättre på en mindre spelning.

Rösten -en kram

Men Jens Lekman sjunger fortfarande vackert som en ängel. Hans röst känns som en lång varm kram av någon man tycker om.

I "Black cab" och "Maple leaves" lyckas Jens och bandet ändå skapa en stämning som når utanför scenkanten.

De två låtarna påminner om en mycket varm sommar 2003 och det känns trots allt som en bra start på festivalsommaren.

Jens Lekman

Läs mer:

Jonna Sima