Kul i en kvart

Status Quo på Sweden Rock

Ja, de spelar kontrollerat och habilt. Jo, de bränner av "Whatever you want". Nej, de tänjer inte fler gränser än ett avsnitt av "Melodikrysset".

Det är alltså just lika tryggt som vanligt att bevittna Status Quo.

Att promenera bland Status Quo-publiken innebär att man i vartannat steg konfronteras av en man som inför en annan man vill visa att han är kung på luftgitarr och kan sjunga åtminstone hälften av orden i "Rockin" all over the world"-refrängen.

I en kvart är det kul.

Efter en halvtimme börjar buggandet avta.

Tycks aldrig tröttna

En timme in i konserten är det britterna själva som har roligast av alla.

Det är lätt att bli elak när man talar om den evigt uthålliga kvintetten, som konsekvent fortsätter att gunga fram sin boogierock även när kritikerna buar. Det kan tyckas orättvist i hänseendet att de är kolossalt samspelta och aldrig tycks tröttna på sig själva - likafullt är konceptet vid det här laget så sönderkört att man bara baxnar. Även de till synes spontana infallen är repeterade och känns igen, och om man vill ha riktigt roligt gör man mer klokt i att fokusera på åskådarna snarare än scenen.

Luftgitarr nästa?

Under konsertens gång blir jag alltmer övertygad om att Rockklassikertältets luftgitarrtävling mycket väl skulle kunna utgöra en fascinerande headliner 2006.

Status Quo

Marcus Grahn