Slayer når inte målet

Sjukt bra – men bara när de hittar fokus

Göteborg

Slayer är Slayer.

Och därmed bäst på att vara Slayer.

Men den eftersökta tryggheten ligger också gruppen i fatet.

Jag måste erkänna – när jag hör ”South of heaven”, ”Show no mercy” eller ”Raining blood” på en scen så händer konstiga saker med mig. Då Kerry King och Jeff Hanneman hamrar in riffen likt spikar i händerna vill jag vara 14 år igen. Bara ligga på marken framför scenen och dyrka. Slå pannan mot asfalten. Vara nere med skiten, rent ut sagt.

Det är precis sådana känslor Slayer helt enkelt ska väcka hos vanligtvis sansade personer.

Och tyvärr lyckas kvartetten nuförtiden göra det alltför sällan.

Taktfast tank

Uppmärksamheten är förvisso större än på Hovet i Stockholm i november förra året. När gruppen fokuserar sina styrkor mot ett och samma mål fungerar den likt en tank som taktfast rullar över det mesta i sin väg. Och då är den sjukt bra.

Långa pauser

Men senare års problem är samtidigt väldigt tydliga. Pauserna mellan låtarna är genomgående för långa, Tom Arayas sånginsats stundtals slapp och med den trygghet thrash-giganterna vilar på följer ett löfte om att leverera som inte helt ut infrias.

Förtroendet är knappast förverkat. Men det krävs en uppryckning för att kvalitetsstämpeln inte ska börja blekna.

Slayer

Mattias Kling