LYSANDE, TIMBUKTU

HULTSFRED

Timbuktu kan jämföras med mycket.

Men framför allt påminner han om gamla Postverket.

Han levererar alltid.

Timbuktu är inte bara en av Sveriges största artister.

Det räcker inte med att säga att han är svensk mästare på att bringa funken.

Han måste dessutom vara en artistbokares dröm.

Han har en lägstanivå som de flesta skulle behöva en brandstege för att nå.

Mycket tack vare sitt ständiga kompband Damn!.

Eller kompband är kanske en missvisande beskrivning.

Allt kan hända

Elvis Costello har The Attractions. Bruce Springsteen har E Street Band. Nick Cave har The Bad Seeds. Tom Petty har sitt fantastiska Heartbreakers. Och även Timbuktu har begåvats med ett band som blivit en oskiljaktig del av musiken, som svänger lika hårt och distinkt som svordomen de är döpta efter.

Utan dem hade den lille mc:n från Lund aldrig hållit samma klass. I alla fall inte på scen.

Jag har sett otaliga konserter med Timbuktu och Damn!.

Så många att jag nästan blivit avtrubbad.

Och de har helt klart varit bättre än här. De har haft bättre förutsättningar och uppträtt inför en större publik.

Men jag blir fortfarande lika knäckt av hur självklart de väver ihop funk, pop, rock, progg, reggae, ska och hiphop och calypso och dub och Manu Chao-eufori.

Av det både avslappnade och stenhårda drivet bakom låtarna.

Av intensiteten, slagverken, blåset och sångerskan Mapei.

Av den underhållande känslan att nästan vad som helst kan hända.

Glömmer bort kylan

Bitvis är Timbuktu, som vanligt, en lysande nöjesmaskin.

Natten är för övrigt så kall att det bildas drivis i känsliga påsar som helst inte ska utsättas för kyla.

Men så länge konserten varar tänker man nästan inte på temperaturen, man glömmer att det hänger istappar från fingrar, näsor och örsnibbar.

Ett sant tecken på storhet.

Timbuktu

Markus Larsson