Hur tajt som helst, Kent

ROSKILDE

Sista giget före semestern och Kent slappnar av och njuter.

Vilket håller på att kosta dem en triumf. Men bara nästan.

helskärm

När Kent bestämmer sig för att runda av sin magnifika tältturné med en enda festivalspelning gör de den, förstås, på Roskildefestivalens största scen.

Eskilstuna-giganterna har gjort flera av sina allra bästa konserter i Roskilde, senast en mäktig mässa på samma scen 2002. Och med Kent-fans från hela Norden på plats finns förstås alla förutsättningar för massmagi, särskilt som kvällen är som man vill att alla såna här kvällar ska vara. Smekande ljum, med festivalflaggor som vajar mot rosatonade moln över Dyrskuepladsen.

Kanske är förutsättningarna för perfekta. Eller också är Kent bara mätta på framgång efter sin turné.

Väloljade - och tajta

För de låter hur väloljade och tajta som helst, Markus Mustonens trummor rullar ut över festivalområdet med samma mullrande trygga tyngd som hos en fyrhjusdriven Range Rover.

Varje gitarrslinga från Sami Sirviö sitter precis där den ska, och i perfekt synk med de väl inövade rockposerna.

Men det är som att Kent lutar sig tillbaka och njuter av hur säkra leverantörer av storslagen rock de har blivit.

Och just därför blir det inledningsvis oroväckande spänningslöst. Jag hör dem göra den normalt så lysande ”VinterNoll2” men det händer inget.

Exploderar i ”Dom andra”

Kanske är det därför bra att ”Celsius” havererar en smula, så pass att Jocke Berg utbrister ”ni kan skänka fyra bananer till apan som sjöng första versen”.

För sedan vaknar Kent. ”Musik non stop” tänder gnistan, den exploderar i ”Dom andra” och fortsätter brinna så mycket i ”Den döda vinkeln” att jag först nu inser att det är en av topparna på nya plattan.

Och trots att kvintetten tvingats kapa några darlings i låtlistan för att få plats i Roskildeschemat lyckas de paradera i mål i triumf på Orange scen, ännu en gång.

Kent

Håkan Steen