Snällrock man snabbt glömmer

helskärm

Ljusa flickskrik mellan varje låt.

Om de tonårsfansen håller Avril Lavigne som ett ideal, som en mer vardaglig och sympatisk motpol till Paris Hilton-glamouren, då är det ju sunt. Då måste man applådera. Då har den tjugotvååriga mittbenan från Kanada en viktig funktion.

Den kan annars vara svår att uppfatta, om man inte tycker att ”I’m with you” eller ”Complicated” äger det djup de gör anspråk på. Om man ser Avril Lavignes musik som en utspädd, snällrockig MTV-skatepunk, då får man leta efter poänger i det stora sammanhanget.

Det här är ett harmlöst framträdande, en avskalat proffsig standardshow. Hennes band är okej, hennes röst är okej, hon dansar omkring fullt okej. Hon sjunger ”Girlfriend”, publiken skriker. Hon sjunger ”My happy ending”, publiken skriker.

Onödiga dansare

Allt passerar och glöms.

Den Alanis Morissette-nosande high school-rocken blir aldrig mer än mild underhållning för stunden.

Två koreograferade dansöser är definitivt inte tricket som behövs.

Avril Lavigne

Marcus Grahn