En lam repris av höstspelningen

Slipknot märkvärdigt ofarliga

Inramningen är ondskefull som Frälsningsarmén, och den mest energiske medlemmen är på andra sidan Atlanten.

Däri ligger orsakerna till att Slipknot känns märkvärdigt ofarliga.

Det är trumclownen Shawn Crahan som av familjeskäl har valt att stanna hemma i stället för att hänga med de åtta bandpolarna till Sverige, som välkomnar dem med ett sommarsoligt väder som inte har ett skvatt med metal att göra.

Detta innebär dels att det våldsamma Iowagänget saknar den vettvilling som har för vana att ta mest plats på scenen, dels att det där som kallas stämning aldrig vill infinna sig.

Man kan naturligtvis inte börja använda ord som "dåligt" när det rör sig om Slipknot, men i vetskap om vilken potential de sitter inne med framstår det som platt. Det är en rutinerad spelning i mängden, med vana gester och inövade publikfriarklyschor - aldrig något världskrig av det slag de kan utlösa.

Ett slags repris av höstens måttligt entusiastiska Scandinaviumkonsert, fast med en väsentligare medlem borta och än lamare förutsättningar.

Slipknot

Marcus Grahn