Bra men något haltande
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-30
till Eagles i Malmö
MALMÖ. En knasboll i keps och farligt många överviktskilon lyxfunk.
Men också läcker stämsång och Kalifornien-klassiker på rad.
Stadiumversionen av Eagles är gedigen men lätt haltande vuxenrock.
Eagles släppte sin succéartade comebackdubbel ”Long road out of Eden” för två år sedan, nådde Globen i Stockholm för två gig förra våren och vevar vidare på samma turné även i sommar.
Den här konserten är den första i en stadiuminriktad europasväng, och bland otåliga öldrickare på utomhusarena väljer de multisäljande Los Angeles-farbröderna att hålla igen på det nya och fokuserar på klassiker och hallabaloo.
Förmodligen rätt taktik, men topparna och bottnarna blir likväl de samma som i Globen. Första delen av giget är ett sobert inramat pärlband av allt som är bra med Eagles, stämsången, harmonierna och de lätt sotade bilderna av Kalifornien.
Lite vackrare
Glen Frey gör ”Lyin’ eyes” så den känns ända bort till huvudläktaren – vilket är en bra bit på Malmö Stadion – och Don Henleys solonummer ”The boys of summer” blir faktiskt ännu lite vemodsvackrare i den bleknande kvällssolen.
Men sedan litar inte Eagles på att folk orkar lyssna längre och släpper lös galenpannan Joe Walsh i några segt gitarrfläskiga funkrockpladask. Och hur mycket än Henley vill få sagt om mediesamtiden i ”Dirty laundry” är det hopplöst stel riffrock på stället.
I de lägena ska Eagles vara glada att de har västkustmonument som ”Take it easy” och ”Desperado” att plocka fram i finalen.
De förlåter nästan allt.
Dock aldrig Walshs obegripligt fåniga Karlsson på taket-keps med inbyggd kamera.