Biffy går inte stå emot
Publicerad 2013-11-07
Varje rörelse som bandets frontman gör skakar om
När musiken tar kommandot på kroppen. När du upptäcker att benen, huvudet och armarna gör saker som du inte tycks ha bestämt själv.
Det är sånt som gör Biffy Clyro oumbärligt.
Ett dygn senare och en tredjedel så stor publik. Halva lokalen avstängd. Två band med arenarockaura och en tät, kärleksfull relation till Sverige.
Det är mycket man inte förstår när det kommer till genombrott och musikkarriärer, men när Biffy Clyro ställer sig på samma scen där Imagine Dragons i går frossade i tonårsjubel blir det inte mycket tydligare.
Självsäker liverytm
Visserligen slutar likheterna tvärt. Biffy Clyro är en ångvält i jämförelse. Både musikaliskt och som den förkrossande liveupplevelse bandet länge har varit. Det går inte att stå emot skottarna, tyngden eller melodierna.
Bandet har en så intensiv och självsäker liverytm i blodet att ingen av medlemmarna förmodligen kan röra sig normalt i vardagen utan sina instrument fastetsade på kroppen. Alldeles särskilt frontmannen Simon Neil. Varje rörelse på scenen skakar om publiken.
Svår att överträffa
Jag har missat få av Biffy Clyros Sverigebesök de senaste åren. Sett den svenska publiken växa och bli allt mer angelägen. Varje konsert har känts svår att överträffa, ändå lyckas skottarna varje gång. Som i kväll. Biffy Clyro är bara ett sånt band. Omöjligt att bli besviken på.
Biffy Clyro
Arenan, Stockholm.
Bäst: Många, som ”That golden rule”, ”Biblical” och ”Black chandelier”. Men tjatet om ”Many of horrors” får fortsätta. Så magnifik.
Sämst: Att Karnivool spelar i Fryshusets källare samtidigt. Typiskt dåligt för alla inblandade.