Biffy går inte stå emot

Joacim Forsén

Varje rörelse som bandets frontman gör skakar om

När musiken tar kommandot på kroppen. När du upptäcker att ­benen, ­huvudet och armarna gör saker som du inte tycks ha b­estämt själv.

Det är sånt som gör ­Biffy Clyro oumbärligt.

Ett dygn senare och en tredjedel så stor publik. Halva ­lokalen avstängd. Två band med arenarockaura och en tät, kärleksfull relation till Sverige.

Det är mycket man inte förstår när det kommer till ­genombrott och musikkarriärer, men när Biffy Clyro ställer sig på samma scen där Imagine Dragons i går frossade i tonårs­jubel blir det inte mycket tydligare.

Självsäker liverytm

Visserligen slutar lik­heterna tvärt. Biffy Clyro är en ångvält i jämförelse. ­Både musikaliskt och som den förkrossande liveupplevelse bandet länge har ­varit. Det går inte att stå emot skottarna, tyngden ­eller melodierna.

Bandet har en så intensiv och självsäker liverytm i blodet att ingen av medlemmarna förmodligen kan röra sig normalt i vardagen utan sina instrument fast­etsade på kroppen. Alldeles särskilt frontmannen Simon Neil. Varje rörelse på scenen skakar om publiken.

Svår att överträffa

Jag har missat få av Biffy Clyros Sverigebesök de senaste åren. Sett den svenska ­publiken växa och bli allt mer angelägen. Varje konsert har känts svår att överträffa, ändå lyckas skottarna varje gång. Som i kväll. Biffy Clyro är ­bara ett sånt band. Omöjligt att bli besviken på.

Biffy Clyro

Arenan, Stockholm.

Bäst: Många, som ”That golden r­ule”, ”Biblical” och ”Black chandelier”. Men tjatet om ”Many of ­horrors” får fortsätta. Så magnifik.

Sämst: Att Karnivool spelar i Frys­husets källare samtidigt. Typiskt ­dåligt för alla inblandade.