De 99 tuffaste och bästa låtarna från oktober 2021
Publicerad 2021-11-09
SPELLISTA Under självaste skräckmånaden är det självklart naturligt att vi vänder oss mot det mörka och stirrar ner i avgrunden.
Där nere på botten kan det hända att vi hittar en svensktysk ensemble som underhåller de förtappade med retrometal/hårdrock som får högtalarmembranen att vibrera av pur glädje.
Lucifer är ett av månadens utvalda band. Ett bland 99. Du förstår väl varför du måste läsa om – och lyssna på – det mest gastkramande oktober hade att bjuda på.
För att vara en rakt igenom digital yttring (du läser det här på din dator eller smartphone och streamar musiken rakt till densamma) återvänder jag ju gärna till den konstform vi kallar vinyl. Den tonbärare jag, till lägenhetsytans bristningsgräns, älskar och bejakar så ofta det går.
Härom månaden skrev jag om de ledknäckande följderna av att ha en dylik hobby. Vi pratar vikt i personbilsklass som ska hanteras varenda gång bohaget ska flyttas eller då det vankas ommöblering på de 62 kvadraten. Det är en skrymmande och emellanåt frustrerande förälskelse, som jag inte kan motstå att falla djupare ner i ju närmare årsringarna drar sig det stora halvseklet.
Likväl. Handen på hjärtat, nog nyttjar jag mest avsevärt modernare leveranssätt på daglig basis. Streaming är legio i vardagen, på gymmet, under den där lugna timmen mellan jobb och sömn, på tunnelbanan mot jobbet, i mataffären – så fort jag lämnar lägenheten åker de trådlösa Beats- eller Marshall-propparna i som en barriär mot huvudstadsbruset eller dess invånare i gemen. Ser du mig utan hörlurar ute nånstans, ta genast tempen eller ring psykologen.
Därför är det något högtidligt över vinyl. Definitivt immobilt, otympligt, dyrt, omständligt, föråldrat.
Men ljudet. Ja, ljudet. Via min second hand-köpta Pioneerförstärkare från 1974, nyss pimpad med ett tjusigt litet riia-steg från Cambridge Audio, låter musik på ett sätt som de digitala plattformarna inte kan leverera. Rymden är helt annorlunda, varmare och rundare, med kraft där sånt ska vara och försiktighet där sånt krävs.
Emellertid – allt låter inte fantastiskt. Mycket modern metal är mixad och mastrad för att konsumeras via nutidens plattformar och när den överförs till svart eller färgad plast hänger dynamiken inte med. I bästa fall låter det murrigt och basmättat, alltsomoftast stökigt och rörigt. Acceptabelt, men knappast optimalt – lite som att kolla på en fläskig Hollywoodproduktion på mobilskärmen. Budskapet går fram, men inte i sin optimala form.
Det är nånstans här i resonemanget Lucifer träder in, då den Stockholmsbaserade kvintetten gör musik som skriker efter 33 1/3 varv i minuten och fördragna gardiner. Djupt rotade i 1970-talets för-heavy metal och rock – några rimliga referenser torde vara allt emellan Black Sabbath, Kiss, Fleetwood Mac och Blue Öyster Cult – har ensemblen en lp-estetik som kräver tolv tum för att blomma ut i full prakt.
Bildade ur askorna av utmärkta The Oath 2014 har en lång rad medlemsbyten lett fram till dagens upplaga. I originaluppsättningen agerade Gaz Jennings (ex-Cathedral) bollplank till tyskfödda sångerskan Johanna Sadonis men det var först när hon träffade Nicke Andersson (Entombed, The Hellacopters med flera) som ljuv musik uppstod – såväl i replokalen som på hemmaplan.
Album nummer fyra, bekvämt och konsekvent döpt till ”Lucifer IV”, släpptes halloweenhelgen och fungerar perfekt som en retrodoftande tonsättning till såväl skräckhögtiden som de kommande månaderna. Avsevärt tyngre än sina två föregångare plockar Lucifer in ett mysrysligt Slayer-minnande inledningsriff i ”Crucifix (I burn for you)”, ”Wild hearses” må skicka en titelnickning mot Rolling Stones men är i övrigt låten Sabbath (nästan) aldrig skrev till ”Paranoid”, medan refrängen och tvillinggitarrerna i ”Cold as a tombstone” inte hade skämts för sig i Nickes mer lukrativa sidosyssla.
Provlyssna gärna på pärlan ”Phobos” i spellistan här nedan och gå sedan ut och köp vinylskivan. Dina öron kommer tacka dig mer än din plånbok.
Men naturligtvis var oktober 2021 så mycket mer än ovan avhandlade. För samtidigt som pandemirestriktionerna lyftes här i Sverige och livemusiken återigen började bli ett stående kalenderinslag så fortsatte musiker världen över att ösa ut högkvalitativ rock, metal, punk och allt däremellan.
Förutom ovan avhandlade ensemble vill jag den här månaden flagga lite extra för Mastodons sorgtyngda dubbelgiv (ytterst rättvist hyllad av Sofia Bergström nyligen), Ice Nine Kills ”Hellraiser”-inspirerande ”The box”, Häxkapells knätofs-black metal, ett smakprov från doomälsklingarna Khemmis kommande skiva ”Deceiver” eller Monolords tunga sväng. Men – missa för den del inte heller nytt och fräscht från megaakter likt Volbeat, Sabaton och Deep Purple lika lite som aningen mer obskyrt godis från exempelvis Møl, Knocked Loose och Aeon.
Som alltid – spela högt eller låt bli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik