Trånsjuka flickor, svartsjuka pojkar

Rubriken till den här texten hade kunnat se annorlunda ut:

”Reporter söndertrampad av skogstokiga småtjejer”.

Så fort Idol-generationens favoritpingla visar sin silhuett startar en lavin av unga och falsettskrikande flickor i trappan där jag står. Jag kastar mig bakom en pelare och undviker krosskador och skärsår.

Framme vid scenen blir det snabbt lika trångt som i en burk ansjovis, men bakom sin svarta tjusarlugg verkar Darin – denna sockersöta blandning av Barnängens tvål och Justin Timberlake – ta uppståndelsen med ro.

Hur showen är? Ungefär som förväntat.

Barnkalas

Ett barnkalas med billig konfetti, två dansare som nästan springer omkull varandra, en Darin som uppträder singback och ett par rökmaskiner som säger ”pssssch”.

Det är en märkligt snål inramning som aldrig lyckas ta tillvara på Darins nykläckta potential. Men första Idol-säsongens silvermedaljör bevisar också att han äger en röst och utstrålning som fyller tomrummet efter pojkbandens nedmonterade regim.

Conny, Tommy och Glenn

Vid den alkoholfria baren är stämningen lugnare. Ställets tre tuffaste James Dean-kloner, som av utseendet och ansiktsuttrycken att döma heter Conny, Tommy och Glenn, halsar Pepsi, förlöjligar Darins moves och skriker ”buuuuh” mellan låtarna.

Jag kan förstå dem.

Det är inte lätt att vara ung, förvirrad och svartsjuk.

Markus Larsson