Jämntjockt - utan glöd

helskärm

Konserten har ett stort ögonblick.

Det är inte helt oväntat ”Summer of 69”, låten som kommer att förfölja Bryan Adams till andra sidan graven.

”Summer of 69” är, i all sin nostalgiska och radiovänliga enkelhet, nånstans där uppe med Springsteens småstadsfilm ”My hometown”.

Så fort Bryan börjar sjunga om att stå på nån mammas veranda, att han hade ett band i skolan, att Jimmy slutade och Jody gifte sig, hukar jag inte längre under tunga regnmoln på en skånsk åker.

Minns Ica i Kiruna

Jag är tillbaka i Kiruna och minns tiden då tjejerna hette Eva A och Marie S och dagens stora behållning var att handla glass på Ica Signalen.

Låter det sentimentalt och patetiskt? Bra, det är meningen.

Annars berör inte Bryan ett dugg.

Helt onödiga solon

Han ångar på med robust Stratocaster-rock, bjuder upp en tjej från publiken som får ersätta Mel C i ”When you’re gone” – denna gång är det Marie from Sjöbo – och låter sin gitarrist spela fjorton 80-talssolon för mycket.

Bryan Adams är kanadensisk mästare på att vara jämntjock, förutsägbar och vanlig.

Fast i kväll är han det utan engagemang och glöd.

Men ”Summer of 69” är storartad. ”I got my first real six-string, bought it at the five-and-dime...”

Äsch, ni vet hur den går.

Bryan Adams

Markus Larsson