HETARE ÄN NÅGONSIN

HULTSFRED

Febright tempo och oväntat låtval.

Sahara Hotnights har aldrig låtit så bra.

helskärm

Tio år. Så lång tid har märkligt nog gått sedan Sahara Hotnights spelade på Hultsfredsfestivalen sist.

Den gången uppträdde de i Stora danstältet för nykomlingar. Med vårens succéskiva ”What if leaving is a loving thing” i ryggen intar de Hultsfredsfestivalens näst största scen.

På Pampas ser det uniformt klädda bandet ut som mäktiga amazoner.

Dessutom har de aldrig låtit bättre.

Tjejerna har mognat

Framför allt sjunger sångerskan Maria Andersson på en helt annan nivå. Förut vrålade hon ur sig treminuters powerpoplåtar. Nu har rösten fördjupats, blivit klarare och hon wailar som en yngre Joni Mitchell.

Systrarna Asplund (bas och elgitarr) är bandets stöttepelare, medan den fascinerande Josephine Forsman Mötley Crüe-bankar på trumskinnen i skyhöga kilklackar.

Låtarna dras av i ett febrigt tempo och mellansnack är sparsmakat.

Ibland kan det låta statiskt, men så plötsligt gör de ett överraskande coverval med att spela ”In private”. Att välja Dusty Springfields 80-talshit, skriven av Pet Shop Boys som avslutar festivalen, upplevs som en förutsägelse. Det känns inte längre omöjligt att Sahara Hotnights blir Hultsfreds finalnummer inom en snar framtid.

Sahara Hotnights

Jonna Sima