Sjukt swag, Weezy

Per Magnusson

Lil Wayne trollbinder Per Magnusson med sin uppenbarelse

Lil Wayne är ett enda stort, diamant-tandat leende. Hans nästan sinnessjuka swag överglänser konsertens små skönhetsfläckar.

Jag har väntat på att få se denna mänskliga varelse sedan han ställde in sin spelning på Roskildefestivalen 2009. Jag har sett flera av världens största hiphop-stjärnor. Jag har blundat och i smyg önskat att de var Weezy.

Under tiden har det hänt en del. Lil Wayne har gjort olyckliga utflykter i rock, suttit i fängelse för olaga vapeninnehav och utvecklat en allt mer intensiv relation till hostmedicin. Som rappare har han stundtals förvandlats till en seriefigur på steroider. Han har till och med hotat att sluta rhyma för att ägna sig helhjärtat åt sin hobby skate­boarding.

Prislapp på kepsen

I kväll behöver han inte välja. Plötsligt står han där, omgiven av homeboys på brädor och ramper, som hade han fraktat sin skatepark från New Orleans till Stockholm.

Han har prislappen kvar på sin keps. Han tar av sig solglasögonen, ler brett och säger kort: ”My name is Lil Wayne”. Och han är precis så trollbindande som jag hoppats på.

Varje kubikmillimeter av hans aura säger fuck you till omvärlden. Konserten är kort, bara en dryg timme med paus för klädbyte i mitten, men den rymmer ändå så mycket.

Söt kärlekssång

”I’m goin in”, ”She will” och ”Love me” – alla låtar som Wayne på skiva gör med före detta adepten och nuvarande världsstjärnan Drake – är briljanta. En kort ”Lollipop”, ”A milli” och French Montanas ”Pop that” likaså. Och så är jag extremt svag för den söta kärlekssången ”How to love”, framförd med massor av skakigt autotunad feeling.

Tror på två saker

Lil Wayne är en enastående entertainer till det att han sätter punkt, lägger sin skateboard på scengolvet och upprepar att han tror på två saker. Gud och sin publik.