Uselt ljud sabbade för Springsteen

Markus Larsson

Bruce hade ingen chans mot det osexiga asfalterade festivalområdet

LANDGRAAF. Och Springsteens Europapremiär då?

Den blåste nästan bort.

helskärm

Först och främst:

Ljudet är fördjävligt.

Så djävligt att till och med jag reagerar. Och jag kan knappt stava till audiofil.

Långa stunder känns det som att en elak och full tomte jiddrar med mixerbordets volymknappar.

Ibland hörs bara basen. Andra gånger försvinner gitarrerna.

Eller så märks bara trummorna och Roy Bittans piano. Och om ni tyckte att Clarence Clemons saxofonsolon var svajiga innan så jisses.

Så där håller det på i över två timmar.

Pinkpop Festival arrangeras på ett stort, öppet, asfalterat och osexigt jätteområde där ljudet antingen studsar eller blåser bort.

Vilket naturligtvis är en förklaring till att betygen i låtguiden härintill blir förvånansvärt låga.

En sämre repris

Alla som har sett de senaste turneérna med E Street Band kommer också att känna igen sig direkt. Kanske lite för mycket, till och med.

Årets turné är egentligen bara en fortsättning – eller i värsta fall en sämre repris – på den makalösa showen som klöv Ullevi i småbitar i fjol. Den har ännu inte fått en lika tydlig karaktär och identitet som de gyllene åren 2003 och 2008.

Vilket kan bero på att de tvära kasten mellan svärta och eufori är våghalsigare än på länge.

Det märks i själva låtvalen att Springsteens både försöker kommentera och fånga den globala lågkonjunkturens oro. Mörka nummer som ”Trapped”, ”Outlaw Pete”, ”Seeds” och en alldeles formidabel ”The ghost of Tom Joad” får stort utrymme. Dessutom har den evigt hoppfulla ”Land of hope and dreams” gjort comeback som extranummer.

Brottas med en kanin

Och samtidigt är samme Springsteen som vanligt västvärldens mest vältränade och muntre hejaklacksledare. Vid ett tillfälle låtsasbrottas han med en stor tygkanin tills båda två tappar balansen och ramlar omkull.

Jo, det är sant. Kaninen följde med ett plakat under showens obligatoriska önskeparti. Och för att en sån dynamik mellan allvar och trams ska fungera måste förutsättningarna vara bättre än i Landgraaf.

Det finns ansatser och stunder som kan växa till mäktiga livenummer i en mer laddad miljö. Jag tänker kanske framför allt på hur den vackra och varma jingle jangle-gospeln i ”Working on a dream” kommer att fungera i Stockholm nästa vecka.

Men vi är inte där ännu. Vi är i Holland.

Och ibland vill jag bara att konserten ska ta slut.

Bruce Springsteen and The E Street Band

Europapremiär: Pinkpop Festival, Landgraaf. Publik: Det är minst 55 000 personer inne på området. Längd: 2 timmar och 20 minuter. Bäst: ”The ghost of Tom Joad” och ”Trapped”. Sämst: Ljudet, asfalten, hela inramningen. Och ”Seeds”. Fråga: Några personer i publiken håller upp en lapp där de önskar låten ”Pony boy”. Nog för att vi befinner oss i Holland, men hur hög är man då?