Vilken seger U2

Per Bjurman efter turné- premiären i USA: Det bästa sedan 1992

SAN DIEGO

U2 är U2 igen.

Och Bono är i sanning Bono.

Därför är den här showen den roligaste och mest givande irländarna tagit med sig ut i världen sedan 1992.

Jag tror jag skrev något liknande när senaste albumet, ”How to dismantle an atomic bomb”, kom.

Att U2 blivit U2 igen. Att det klassiska U2 återuppstått. Att vi ännu en gång får möta det U2 som törs vara storslaget och pompöst.

Det intrycket vidimeras å det grundligaste med turnépaketet ”Vertigo 2005”.

Väcker fina minnen

En enda blick på låtlistan väcker ju minnen av en Bono med hockeyfrilla och vita fanor i nävarna.

Ett koppel sånger från debuten ”Boy”, ”Sunday bloody sunday” och ”New year’s day” i centrala positioner, ”Running to stand still”, ”Pride”...

Ja, i finalen plockar de ju till och med fram”40” – en skamlöst bombastisk hymn de inte spelat sedan 1983. Och den har fortfarande samma underbart patetiska effekt. Den vilda publiken i trånga San Diego Sports Arena står på typiskt, tidigt åttio­talsvis kvar och sjunger det mässande ”How long to sing this song” långt efter att bandet gått av scenen.

Men det är inte bara med spännvidden i låtvalen kvartetten knyter ihop nu och då.

Allvaret är tillbaka

Det gamla allvaret är tillbaka också.

Efter att ha ägnat ett helt decennium åt att leka med ironi och coola attityder har Bono uppenbarligen bestämt sig för att vara alldeles uppriktigt seriös igen.

I ”Running to stand still” rullar FN-deklarationen om mänskliga rättigheter på stora videoskärmar.

I ”Pride” manar den tilltänkte världsbankschefen publiken att ”sjunga för Afrika”.

I ”One” håller han tal om jämlikhet.

Lär piskas blodig

Bono är förstås medveten om att hippa cyniker i framför allt brittisk press kommer att piska honom blodig för såna tilltag, men han skiter i det.

Det är så här han är – och han tänker inte längre hymla om saken.

Jag beundrar honom mycket för det.

Överhuvudtaget är kvällen i hög utsträckning Bonos.

Jag började gå på U2-konserter för exakt 20 år sedan och jag har aldrig sett honom så övertygande.

Sånginsatsen i exempelvis ”Sometimes you can’t make it on your own” är direkt förkrossande.

Att det kan finnas så mycket själ i en så liten kropp.

En visuell besvikelse

Visuellt är showen måhända en liten besvikelse, trots ljussättning som designad av Gud fader himself.

U2 har länge haft för vana flytta fram gränserna för det tänkbara med varje ny scen, men det här konceptet är bara en uppdatering av det de använde för fyra år sedan – komplett med ramp som går i en cirkel runt publiken.

Likafullt:

”Vertigo” blir utan tvekan U2:s bästa turné sedan ”Zoo TV” 1992.

Missa den inte.

Fotnot: U2 spelar på Ullevi i Göteborg 29 juli.

Så var U2 – låt för låt

U2

Per Bjurman