David Ritschard är en osannolik händelse
Markus Larsson om en oförglömlig kväll med en losercowboy
David Ritschard
Plats: Debaser Strand, Stockholm. Publik: Utsålt, och publikantalet spelar faktiskt ingen roll. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Sverigerocken”, ”När du reser dig” och i princip hela setlistan. Sämst: Man hatar ställets nödvändiga pelare för att de skymmer sikten, eller att PA-systemet inte riktigt når längst bak och andra barnsliga teknikaliteter i trängseln, men det är väl allt.
KONSERT Han må ha fuckat upp i Falköping, som han sjunger i en av sina bästa låtar.
Vem har inte det?
Men här, på hemmaplan på Södermalm i Stockholm, är ”Sveriges Johnny utan Cash” en smått osannolik händelse.
Någonstans vet man så fort man försöker ta sig in i den lilla lokalen.
Man bara vet.
Laddningen i luften får håret på armarna att krulla ihop sig.
Scenen lyser i grönt och vitt ljust. Det är så trångt att man inte får upp snusdosan ur fickan. Man krockar med en packad köttmur några meter in från garderoben. Publiken sjunger allsång till Kentas ”Just i dag är jag stark” och antifascisthymnen ”Bella ciao” en halvtimme innan konserten börjar.
Just i kväll är den lilla klubben Debaser strand en miniatyrversion av gamla Söderstadion. Kärleken till hemmalaget brinner som bengaler. Hammarbys losercowboy har redan vunnit, frågan är bara med hur många mål.
32-åringen från Huddinge har efter sitt senaste album ”Blåbärskungen” gjort en kort turné runt Sverige. Han har varit i Falkenberg, Skellefteå, Göteborg och Bollnäs. Det var säkert bra. Det var kanske till och med fantastiskt. Jag tvivlar inte på det.
Men det går inte att slå hemmaplan.
Idén är befängd. Knäpp. Dåraktig.
Det är en sak att lyssna på låtarna på Spotify och något helt annat att höra dem på en plats som ligger några tunnelbanestationer bort från där de utspelar sig, i huvudsak på östra Söder eller Söderförort.
Egentligen är allting en motsägelsefull galenskap.
Det ska inte att gå att göra gråtmilda countryvalser och honky tonk på svenska 2021. Det ska definitivt inte gå att skapa en grönvit version av en amerikansk jukejoint med fioler och steelguitar i en klubb i en av de mest gentrifierade stadsdelarna i Stockholm. Idén är befängd. Knäpp. Dåraktig.
Men det är precis vad som händer.
Tillsammans med bandet Krokodiltårarna överträffar David Ritschard och publiken varandra i varenda låt. De får de sorgsna textraderna om benzo, olyckliga julaftnar och nyårsfiranden, obetald övertid och det eviga brottet att vara fattig och ha för lite pengar att kännas som oslagbara serenader.
Det går att skriva mycket om hur långt bort Ritschard befinner sig från samtidens största och mest slipade countrystjärnor. Eller hur allting blir en fulvacker, fel, skev, uträknad, stökig, romantisk, svajig och twangig häxgrogg av soul, indie, country, en second line i New Orleans, Alf Robertson, The Pogues och Hammarbyklackens hejaramsor.
Det här är antagligen sista gången på länge som David Ritschard spelar på ett lika litet ställe i Stockholm igen
Efteråt står jag och försöker tyda mina anteckningar i mobilen. Spelade han två självklara extranummer, ”Sverigerocken” och ”När du reser dig”, som låt två och tre?
Att försöka beskriva allsången i ”Än går det vågor” eller när Magnus Carlson från Weeping Willows går upp på scenen i Bajen-duetten ”Vi ses snart igen” är lika omöjligt som meningslöst.
De som var där vet. De som var där fick även se trombonisten Viktor Brobacke blåsa skiten ur sitt instrument och hur altcountryartisten H Self gästade den magnifika och ännu outgivna låten ”Rockbotten”, om jag nu uppfattade titeln rätt.
Det här är antagligen sista gången på länge som David Ritschard spelar på ett lika litet ställe i Stockholm igen.
Den här upphettade och familjära värmen blir också svår att upprepa.
Efter sista låten går Ritschard runt och skakar hand med folk. Han får ändlöst många lyckliga kramar. Sedan signerar han lugnt skivor och t-shirts vid dörren.
Lite som om inget har hänt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
