Det är lika bra att kapitulera för Amy
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-30
LIVE-KONSERT
Debutalbumet ”This is the life” säljer i massor men det tog nästan ett år, och en massiv tv-kampanj, för svenskarna att ta Amy Mcdonald till sina hjärtan.
Märkligt. Alla i Sverige, de ”irländska” pubarnas förlovade land, går ju igenom den obligatoriska keltiska folkrocksfasen och trillar dit på Levellers eller nåt annat otyg någon gång i livet. Och Lars Winnerbäcks gigantiska fanskara borde avguda den 21-åriga före detta gatumusikanten från Glasgow-förorten Bishopbriggs.
Tjatig men medryckande
Hittarna ”Mr Rock and Roll”, bombastiska ”Run” och till och med tjatiga ”This is the life” är medryckande, det måste medges.
Och Mcdonalds oemotståndliga skotska dialekt i de vänliga mellansnacken charmar nästan mig också.
Men rösten är inte att leka med. Med sin gutturala, nästan lite joddliga sångstil låter hon som irländska Cranberries-sångerskan Dolores O’Riordan. Eller ännu mer som Shakira, om Shakira hade växt upp på haggis och whisky.
Det är lika bra att kapitulera och svepa en pint, för Amy Mcdonald har vi antagligen inte sett det sista av.