Bob Dylan är pur magi – men kräver tålamod

Håkan Steen

När Bob Dylan kliver upp från lilla Berns till stora Globen ger han oss, helt logiskt, ett något mer publikfriande set.

Inte riktigt lika coolt, men lite roligare och mer organiskt. Och nog blir det skrällar i kväll också.

helskärm

Oddsen är alltid låga för att han ska spela ”Like a rolling stone”, ”All along the watchtower” och ”Rainy day women”, men i övrigt vet man inte.

Och det är precis det som det handlar om. Bob Dylan har skrivit fler låtar som sagt något om folks liv än någon annan. I Globen-vimlet blandas fyrtiotalisterna med både unga hipsterpojkar och ännu yngre rockflickor.

De här låtarna saknar ålder, även om Dylan själv råkar ha fyllt 67 och kanske sjunger rätt kraxigt numera (ovanligt bra i kväll, dock).

Stuvar om låtarna

Låtarna åker han runt med och håller levande på en nästintill konstant turné, och även om de ständigt omstuvade setlistorna och de ständigt nya arrangemangen sällan resulterar i rakt igenom klockrena konserter längre är det spännande att följa hur han ständigt mixar om i sin värld.

I kväll gör Dylan till exempel en tillbakalutad soulversion (!) av ”Blowin’ in the wind”, spelar smäktande jazz i ”Spirit on the water” och plockar fram den väldigt sällan spelade ”One more cup of coffee”, en tung, episk 70-talsballad med tre mäktiga elektriska gitarrer.

Somligt är mest tålamodsprövande, annat pur magi. Blandningen rymmer många säkra kort men känns ändå ganska kul.

Ointressant blir det aldrig.