Proffsigt men inte spännande

Shania Twain i Globen

Shania Twain tar den breda vägen och rattar sin show i mål med proffsig hand.

Men någon särskilt spännande resa blir det aldrig.

Att lyssna på, och se, den här multimiljonsäljande kanadensiskan är som att åka stor, modern amerikansk bil på flerfilig nybyggd amerikansk motorväg. Proffsigt och stabilt. Trevligt och tryggt.

Shania Twain gympar runt på den runda scenen mitt i arenan med sitt niomannaband, det är bomber och konfetti, balladen ”The woman in me” sjungs från läktarplats, en gitarrist säger ”min lilla gulleplutt” på svenska, Twain sjunger och skriver autografer på samma gång och hela tiden och hinner även samla in lite pengar till en barnfond.

Monstersound

Det är första Sverigebesöket och setet består av låtar från de tre senaste succéalbumen.

Även om det spelas såväl fiol och pedal steel på scen är det än mindre country över det här än det är folkmusik över The Corrs. I stället handlar det mesta om att smälta ihop Fleetwood Mac, ABBA och det där metallicglänsande monsterrocksoundet som Twains make och producent Robert John ”Mutt” Lange gjorde Def Leppard gigantiska med på 80-talet.

Cool granntjej

Det är hitrefräng efter hitrefräng och bra tempo. Shania Twain framstår ungefär som en lyxversion av Lisa Miskovsky, tjejen i dörren bredvid fast cool och med flyt. Men habil underhållning blir stor underhållning först när den vågar utmana lite också.

Den här föreställningen skulle må väldigt bra av att sladda in på en grusväg ibland.

Håkan Stenn