Bevakar vår inre zombie

Håkan Steen

Tomas Andersson Wij berättar om hur han för tre år sedan gjorde en deal med ”djävulen i Kristian Luuks skepnad” och tackade ja till att tolka en schlager ”av en kristen fundamentalist” inför fyra miljoner tv-tittare, och hur det ledde till att förfrågningarna om bröllopsgig började rasa in och hur han till slut hatade den där schlagern men att han nu kommit till ro med den och bestämt sig för att ge folk vad folk vill ha.

Så han spelar ”Evighet”.

Han hade emellertid inte behövt det. Den publik som nästan fyller Berns i kväll har kommit för hans egna sånger, de om Tommy och hans mamma, om Lesjöfors och Fruängen, om trevande kärlekar, svenska zombies och döden mitt i livet.

Fullt fokus mot scenen

Det är fredag kväll, publiken står upp och baren till höger är öppen, men Tomas Andersson Wij och trummisen och keyboardisten som backar honom lyckas efter bara några låtar rikta åhörarnas hela fokus mot scenen.

Efter sju skivor och åtskilliga års enträget turnerande har den här artistens stillsamt märgfulla sånger lyckats leta sig långt in hos många.

Hela publiken kan texten

Inte minst märks det när han plockar in sina yngre kollegor Ola Joyce och Jonathan Johansson som extra förstärkning och nästan hela Berns kan verserna i ”Blues från Sverige”.

Det är sådana ögonblick vi behöver för att hålla vår inre zombie i schack.