Hysteriskt bra metal

GÖTEBORG

Visst klarar In Flames steget upp till de riktigt stora scenerna.

Trots att Lisebergshallen inte är slutsåld lyckas hemmasönerna piska upp en stämning som stundtals gränsar till hysteri.

Vem sa att arenametal var passé?

helskärm

Det går knappast att anklaga Göteborgskvintetten för att snåla med det visuella, då gruppen på sin största turné hittills bjuder på sin mest påkostade och läckra produktion. Redan i förstanumret "Dead alone" brassar de på med gnistregn, ljudliga bomber och flämtande eldar - samtidigt som bandnamnet blinkar i meterstora bokstäver i bakgrunden.

Spar inte på krutet

Mäktigt är bara förnamnet.

Inte heller när det gäller musiken har In Flames valt att spara på krutet. Nya stycken som "F(r)iend", "My sweet shadow" och "In search for I" glider smidigt in bland de allestädes närvarande "Pinball map", "Episode 666" och "Trigger", men problemet är att grabbarnas låtkista nu börjar bli överfull, vilket gör att minst fem-sex favoriter saknas. Dessutom är premiärnerverna kanske inte riktigt på helspänn. Pauserna mellan låtarna blir ofta för långa och hitsingeln "The quiet place" sitter inte riktigt som den ska.

Detta får dock ses som anteckningar i marginalen, för bortsett från dessa små fadäser är det här stor metal när den är som bäst.

Det här får du bara inte missa.

In Flames

Mattias Kling