Sörjan är ren skit, Adams

Ryan försöker skrämma bort sin publik

Minns ni Ryan Adams på Annexet år 2002?

Konserten varade i minst fyra årstider.

Eller det räcker inte.

Folk hann träffas, gifta sig, skaffa sladdbarn, skiljas och gå i pension innan det sista ackordet tackade för sig och gick av scenen.

Det har varit svårt att gilla Ryan Adams ambitioner att spela distad rock sen dess.

Och det blev fan inte lättare i kväll. Adams drivs för närvarande av den tvivelaktiga och smått utvecklingsstörda ambitionen att skrämma bort sin publik i stället för att omfamna dem.

Han är på dåligt humör, gömmer ansiktet under en frisyr som han lånat från Robert Smith i The Cure och verkar tycka att han har världens tråkigaste jobb.

Grått och segt

Man väntar på att få höra svidande vackra ballader om smutsiga barer, gator i Los Angeles, bittra farväl och klassiska hotell i New York.

Men de drunknar hela tiden i en grå och seg och introvert och navelskådande sörja av emocountry som – när det är som allra sämst – vill hippiejamma som Grateful Dead.

Uppfatta nu inte den jämförelsen som nåt positivt.

Det är skit, skit, skit.

Fotnot: Ryan Adams spelar i Malmö i kväll. Gå dit på egen risk.

Ryan Adams & The Cardinals

Markus Larsson