Effektiv riffrock

Håkan Steen

till Ace Frehley

Grejen i sig är inte sensationell.

Men för att vara vad det är gör Ace Frehley sin grej rätt bra.

helskärm

Under den en och en halv timme som vi får vänta extra innan den forne Kiss-gitarristen behagar kliva in på scen pratar jag med tre av varandra oberoende gamla Kiss-fans. Samtliga är mer eller mindre övertygade om att det inte kommer att bli någon vidare konsert.

Men de är ändå där, för det är ju Ace. Space Ace, gitarrhjälten från rymden, den ende i Kiss som var lite cool och dessutom skrev många av de tuffaste låtarna.

Nu är det tre decennier senare och en ganska härjad 58-årig version av Ace Frehley har bytt arenor, silversmink och rymdtrikåer mot klubbar, solglasögon och t-shirt från en tatuerare i Las Vegas.

Glömmer textrad

Ace sluddrar lite och glömmer någon textrad och det långa solo där komptrion lämnar scenen och Les Paul-gitarren på klassiskt Kiss-vis börjar ryka är kanske inte den skarpaste gitarrekvilibrism man har hört.

Han gör dessutom en omotiverad Sweet-cover och får tyvärr inte riktigt till ”New York groove”, solohiten från 1978 som blivit hipsterhipp på 00-talsklubbar.

Åldrats förbluffande väl

Men den sträva rösten låter ännu Ace och när han plockar sina egna gamla låtar – från ”Cold gin” och ”Parasite” till ”Shock me” och ”Rocket ride” – är det effektiv, kul riffrock som har åldrats förbluffande väl.

I de numren blir vi påminda om varför vi gick hit i kväll. Där känns Ace Frehley fortfarande rätt cool.