”Det är det bästa Lykke Li har gjort”
Publicerad 2014-04-26
Håkan Steen recenserar ”I never learn”
Lykke Li
I never learn
LL/Warner
POP
Den som någon gång har fått sitt hjärta krossat och använder musik för att läka såren vet att det är de enklaste orden, de största klyschorna och de bredast anlagda melodierna som ofta lindrar bäst.
Så när Lykke Li kommer ut ur två år som hon nyligen beskrev för Aftonbladets Kristin Lundell som de mest smärtsamma i hennes liv är det kanske inte så förvånande att hon skriver låtar som heter ”I never learn”, ”Never gonna love again”, ”Heart of steel” eller ”Sleeping alone”. Att hon den här gången dessutom gärna klär musiken i så svulstiga kläder att ”powerballad” flera gånger känns som en ofrånkomlig beskrivning är således också logiskt.
Samtidigt är ”I never learn” skör och trasig på ett sätt som 28-åringen inte riktigt har varit på sina två tidigare album. Hon och medproducenterna – mångårige samarbetspartnern Björn Yttling och amerikanen Greg Kurstin (Lily Allen, Ellie Goulding, Pink med flera) – låter akustiska gitarrsträngar skorra och rösten dista i ”Love me like I’m not made of stone”, albumets mest drabbande och kanske även mest centrala låt.
Men Los Angeles-svenskan med den brokiga bakgrunden låter också här som den popnomad med närmast intuitiv känsla för samtidspuls som popvärlden redan känner.
Lykke Li ser skivan som sista delen i en albumtrilogi och hennes karaktäristiskt luftiga, gothdramatiska pop har möjligen varit mer direkt men aldrig märgigare och tyngre än på ”I never learn”.
”Silver line” är en mästerligt ekonomisk, klassiskt snidad ballad som tack vare sångerskans bitterljuva leverans och små distinkta elektroniska utsmyckningar förvandlas till fyra väldigt speciella minuter.
”Gunshot” sväller ut i något större och mer sprakande men har samma unika känsla av stolt sårbarhet.
”Just like a dream” gör Shangri-Las av Nick Cave eller möjligen tvärtom.
Albumet är bara nio låtar långt men Lykke Li vet förstås värdet av att koncentrera och renodla. 32 minuter ”I never learn” får så mycket sagt om hjärtesorg, tvivel, skam och saknad att skivan nästan känns som en roman.
Det är det bästa Lykke Li har gjort hittills.